Björnspaning från köksfönstret

I lördags kväll när Mats tittade ut fick han se en björn på åkern nedanför vår tomt. Jag trodde först att det var ett försenat aprilskämt men icke. Till och med jag såg att det var en björn. Hjärtat i halsgropen. Mats tog kameran och kikaren och smög ut trots mina vilda protester. Efter ha smugit ner till slutet på vår tomt upptäcker han att björnen som gått in i ett buskage kommit ut och nu är ännu närmare, ca 40 meter ifrån honom. Han springer tillbaka mot huset. Innanför fönstret står jag och tror att Mats har björnen efter sig! Men den har inte upptäckt honom. Däremot visar det sig att en andra björn förföljt den första som nu skenar över åkern till vänster om vårt hus, max 50 meter ifrån där vi satt och fikade tidigare på dagen (se sparken). Några sekunder senare brakar det till och den andra björnen springer över åkern längre ner. Min adrenalinnivå har nog inte varit så hög sen jag blev jagad av orcher på ett lajv när jag var sexton. Läskigt var det men mest fantastiskt. Man får vara lycklig om man får se våra stora svenska djur någon gång i livet och nu fick vi göra det på detta sätt. Och allt händer nästan precis ett år efter att ett lodjur spatserade förbi på vägen klockan 12 på dagen. Man kunde tro att vi bor mitt ute i ingenstans men faktum är att det bara är 6 kilometer till "stan". Igår blev det såklart björnsafari med barnen (som sov när vi såg björnarna) och kusinerna. Vi hittade massor med fotspår och bajs.