Det händer något intressant med mig när det blir sommar. Jag fylls med en stark känsla av naturromantik. Floran åker fram ur bokhyllan och det känns plötsligt viktigt att veta vad alla växter heter. Jag vill bara lägga mig pladask på alla åkrar som kommer i min väg och titta upp mot himlen. Helst vill jag bara strosa runt på ängarna i fotsida klänningar och utslaget hår och plocka blommor. Jag kan knappt gå en promenad utan att plocka en bukett. Slitna liknelser i stil med "dimman dansar likt älvor i skymningen" dyker osökt upp i mitt huvud. Musiken på stereon ska helst vara gammal och knastrig. Jag vet inte vad detta beror på, men det är nog den svenska sommaren som påverkar mig. Jag blir nostalgisk och tänker ofta tillbaka på min barndoms somrar, små vardagliga ögonblick som blivit bestående minnen. Sommaren gör mig lycklig för att den är så underbar, men olycklig för att den är så kort. Den är full av liv och på samma gång så förgänglig...
1 kommentar:
Hihi! Jag tror jag förstår vad du menar... jag tänker ofta på när vi åkta och "plockade" på sommarkvällarna... klöver var det bästa. fina cykelturer på gamla landsvägen... jag känner också nu ett starkt behov av att fota alla fina blommor. dessvärre tror jag inte att korten är så roliga att titta på för andra. jag vet inte? puss/jonna
Skicka en kommentar