Idag frågade en ny bekantskap hur gammal jag är och jag kunde inte svara! Det stod still. Pinsamt. Jag fick vända mig till min syster och fråga.
- Hjälp Jonna! Hur gammal är jag? 32? 31?
Man kan ju bli mörkrädd för mindre. Och imorse blev jag sur för att den automatiska ordlistan i mobilen inte kunde skriva ordet alltid. Tills jag kom på att jag försökte stava det med ett L. Jag är inte vid mina sinnens fulla bruk men skyller allt på för mycket hormoner i kombination med för lite sömn. Berätta inte det här för Mats - han kommer inte låta mig vara ensam med barnen!
6 kommentarer:
Om det är till någon tröst brukar jag inte heller komma på hur gammal jag är. Ibland får jag lov att tänka hur gammal någon annan är och tänka minus eller plus.
Säg ditt födelse år, då får du försprång att räkna efter hur gammal du är. ;)
hej hej nu är jag här igen! kramar
Sötnöt, jag blev lite nervös när du inte visste, hihi.
Ja du Malin. Jag får lov att tänka till både en och två gånger när någon frågar, men jag ska nog gå över och helt enkelt säga födelseåret istället. Om jag nu minns det och inte rabblar barnens...
Haha, just det där med åldern har jag också problem med. Av någon anledning börjar jag alltid tänka ett år plus.(Och jag har inte ens småbarn.) Min teori är att det är lättare att säja arton eller nitton. Det är ju egna ord! När man kommer till tjugo-någonting och trettio-någonting måste man ju komma ihåg en hel siffra till!!
Skicka en kommentar