Ska man behöva gråta i en komedi?!

Jag har precis sett klart Stranger than fiction och känner mig så där härligt upprymd som bara ett fåtal filmer får mig att känna. Den var bra, men marknadsföringen en total bluff. Att kalla den en komedi är missvisande. Med tårarna rinnande nerför kinderna rycker jag åt mig fodralet - det kan inte ha stått "komedi" i genrerutan? Det gör det... Filmen blir inte sämre för det, men jag känner mig lite lurad. Hursomhelst, gör er själva en tjänst och se den.