Jasägaren som sa nej

Idag har jag lärt mig att det är bättre att säga nej från början än att säga ja först och nej sedan. Hängde ni med? Jag tar ett exempel.

Igår kväll ringde en lärarkollega och undrade om jag kunde köra lita dramaövningar med musikesteteleverna imorgon (läs idag). De ska göra ett sceniskt projekt och behövde en kick off. Eftersom jag hållit på en del med teater gjorde jag det förra året (men då visste jag om det flera veckor i förväg). Nåväl instinkten sa NEJ NEJ NEJ du har inte tid, men jag sa ja. Puckat! hela kvällen var förstörd. Igår kväll var jag så arg på mig själva att jag inte kunde sova. Jag nästan grät av ilska och slog med knytnäven i madrassen för att avreagera mig. Imorse när jag kom till jobbet och såg rättningshögen och allt jag hade att förbereda inför veckan kände jag mig skitstressad och ställde in alltihop. Jag fick lite dåligt samvete, men kände mig samtidigt nöjd. De hade faktiskt kunnat frågat lite tidigare. En kollega applåderade mig och sa uppmuntrande att man blir bättre och bättre på att säga nej:
- Man blir lite mer kärring för varje år.