Videung och vemod

Idag har vi tagit ner träd på tomten och dragit kvistar och pinnar. Träden tar aldrig slut. Vi måste få in ljus till vårt kommande hus. Samtidigt skär det i hjärtat när man tar ner ett vackert levande träd. En del träd ville inte ge upp. M fick slita länge, det var som att bevittna en lång utdragen dödskamp. M vann till sist och träden segnade ner i backen med en kraftig duns. Vemodigt. Jag plockade med mig några videkisskvistar hem, som ett minne. Nu har vi precis ätit pizza och jag är så där otrevligt mätt. Trots det sitter jag och funderar på att poppa popcorn till filmen. Jag måste ha varit svältande afrikabarn i ett tidigare liv...