Jag har det så bra så jag skäms. Läste en ångestframkallande artikel imorse om en kvinna på 35 år som hade Huntingtons sjukdom. Hennes pappa var döende i densamma. Det finns ingen bot och inga bromsmediciner. Medellivsslängden efter insjuknande är 15 år. Hennes son var 7 år och risken är stor att även han bär på genen som ger den neurologiska sjukdomen. När han blir 18 får han välja om han vill testa sig.
Nu försökte de skaffa ett barn till med provrörsbefruktning, eftersom de då kan välja bort ägg med den sjuka genen. De ville så gärna ge sin son ett syskon, speciellt som han kommer att bli moderlös, men tänk att skaffa ett barn som man vet att man inte kommer få se växa upp.
Idag ska inte ett klagomål passera mina läppar. Det borde det aldrig göra.
2 kommentarer:
Nej, nog har man det bra alltid. Synd att det ibland krävs sådan läsning för att man ska inse det.
Nej så behöver man tänka ibland. samtidigt som det är omöjligt att alltid leva och tänka så.
Skicka en kommentar