Igår firade vi Alvars 6-månadersdag med en nektarin- och rabarberpaj. Halvåringen själv har dock fullt sjå att lära sig äta gröt och potatismos.


Sommaren är ljuvlig men tyvärr lite väl stressad. Det är mycket man vill hinna med, många man vill träffa och så vill man hinna ta det lugnt också. Midsommarstressen måste jag ha i mig genetiskt för jag har ingen anledning att vara stressad. Vi ska inte ha några gäster och jag har redan för längesen gett upp hoppet om att orka/hinna med de skitiga fönstren och allt ogräs före midsommar. Det tråkigaste just nu är att Alvar också har fått ögoninflammation och hans vackra ögon är rödasprängda och kletiga. Hur går det ihop med namnkalas, traktoråkning, små grodorna och allt annat vi tänkt pyssla med i helgen undrar jag? Och hoppas att läkaren på morgondagens 6-månaderskontroll kan svara på det.
Vi såg flmen The American för några dar sen. En helt okej film som börjar i ett vintrigt Dalarna (!) men som framförallt fick mig att längta till Italien. En sak som jag hängde upp mig på är det här med prostituerade som ser ut som fotomodeller... jag köpte det inte för tjugoett år sen när Pretty Woman kom och jag köper det inte nu.
...potatisskalfat på handfatet...
...och hundmat i soffan. Man kan inte annat än skratta åt detta fenomen.
Efter en natt med många amningar känner jag bara för att dra täcket över huvudet och gå med morgonrock hela dan. Att vara bakis är en baggis i jämförelse (även om jag knappast minns hur en bakfylla känns). Efter lite peppning från svägerskan kom vi i alla fall iväg till skogs-kyrkis som planerat. Och det var nog på det hela taget lindrigare än att vara hemma hela dagen med busungen. Skogen tar buset ur ungen skulle man kunna säga för att snitsa till det. Odin somnade iallafall from som ett lamm när vi kom hem.


Men lång, smal och snygg som hon är så bär hon upp det med.
Idag har vi begravt en blåmes. Vi plockade blommor, sjöng Blinka lilla stjärna och sa hej då. Jag började närapå gråta. Odin förstår inte riktigt döden, men man måste börja nånstans tänker jag om vår allvarliga lek.
Odin har fått ögoninflammation och blivit snorig men är i stort sett lika pigg och minst lika trotsig som vanligt. Alvar visar inga symtom än men eftersom storebror är väldigt pussig, kramig, klängig och pillig på lillebror vore det väl närmast ett mirakel om han inte smittas.






Jag sitter här med en kopp kaffe och tröstäter mörk choklad. Jag har just varit på det mest katastrofala fikat någonsin.








