Rumpnisse

Hinkar i mig vatten som om jag just tagit mig igenom en ökenvandring. Nej, det är inte bakfylla. Nej, jag är inte varm. Nej, det är inte graviditeten som gör mig så törstig. Jag ska försöka göra en "norsk vändning". Ja, ni läste rätt. Hos barnmorskan i torsdags upptäcktes att bebisen fortfarande ligger med huvudet upp och rumpan ner, vilket de vanligtvis inte gör vid det här laget (då man väntar sitt första barn). Vi har därför fått tid på lasaretten imorgon för ett vändningsförsök. Men nu har jag läst (i en seriös bok faktiskt) att man genom att överfylla kissblåsan och lägga sig med rumpan högt kan förmå bebisen att vända sig själv. Det kan vara värt ett försök.
Lyckas inte det återstår en något mer komplicerad variant. Jag får fasta från ikväll, åka in till lasaretten imorgon bitti. De ger mig dropp med livmoderavslappnande medel, kollar bebben på ultraljud, sätter ett CTG (mäter hjärtljud) och försöker sen med handkraft få bebisen att göra en kullerbytta framåt. Det lyckas bara i hälften av fallen. En i vår föräldragrupp var inne på vändning i veckan men fick åka hem i ogjort ärende efter fem timmar! Skräckhistorier på nätet (som man inte borde läsa, jag vet) berättar om brutna ben på bebisen, hårdhänta läkare från helvetet och akuta kejsarsnitt. Det är nog bäst att jag tar med bb-väskan.
Nu ska jag prova den norska varianten. Skål på dig bebisen - här kommer ett vattenglas till!