Mysko man

Mötte en mysko man när jag var ute och gick igår. Han tittade allvarligt på mig och sa:
- Hur går det att ha hund och barn egentligen?
- Det går väl bra. Vad då? Hur så? svarade jag något irriterat.
- Nä jag bara undrar. Vem blir det som får mest uppmärksamhet? replikerade han och såg anklagande ut.

Visserligen trampade han på en öm tå, då jag har lite dåligt samvete för att vovven får mindre uppmärksamhet än förut, men ven fan är han att hoppa på mig? Jag blir argare ju mer jag tänker på det. Naturligtvis kom jag på vad jag skulle svarat när han gått vidare:

- Är en barnlös matte eller husse en garanti för att en hund får mycket uppmärksamhet? Jag vet inte många hundar som är så älskade som min och det går alldeles utmärkt att ha barn och hund. Jag är hemma hela dagarna, hon behöver aldrig vara själv (jag lämnar henne till och med hos farmor den korta stunden det tar att gå till BVC!) och vi går på långa promenader varje dag. Och dessutom får hon sitta bredvid mig och gosa när jag ammar. Så det så! Gubb strutt!

Men så sa jag alltså inte... Fan också...