The Förlossning

Nu ska jag berätta hur det gick till när Alvar kom till världen...

På eftermiddagen startade värkarna återigen efter att ha avstannat under dagen (vi åkte ju in och blev hemskickade natten innan). De var regelbundna och jag kunde tydligt känna hur de ökade i styrka med tiden. Mamma kom efter jobbet och hämtade Odin, vilket var en stor lättnad, det började bli svårt att dölja för honom hur ont jag hade. Jag försökte vila och lyckades få i mig en pizza från frysen mellan värkarna. Varje gång det kom en värk ställde jag mig på knä i soffan och lutade mig framåt. Hade läst någonstans att det skulle vara bra. Mats började prata om att åka in men jag vägrade åka för tidigt ännu en gång och tog en het dusch istället. Jag satt på Odins plastpall länge och väl och det var jätteskönt. Vid halv nio kände jag mig väldigt ynklig och ringde förlossningen. ”Kom in”, sa dem och jag började gråta av lättnad.

Halv tio skrevs vi in på förlossningen. Mitt blodtryck var lite högt men det undrar jag inte på eftersom det lät som de höll på att långsamt slakta kvinnan i rummet bredvid. Jag blev undersökt och det visade sig att jag var öppen 4 cm och därmed anses den aktiva delen av öppningsskedet inletts. Nu var det ”bara” 6 cm kvar. Jag fick lustgas och den gjorde mig skönt dåsig mellan värkarna och jag kunde nästan slumra till.

Så här satt jag under princip hela öppningensfasen, hängande framåtlutad över en gåstol. Det kändes mycket skönare än att ligga ner.
Vid varje värk sög jag girigt i mig av lustgasen samtidigt som Mats masserade mig i ryggslutet med hårda cirkulerande rörelser. I takt med att smärtan flyttade neråt höfterna tog Mats ett stadigt tag på vardera sidan av mina höfter och tryckte ihop allt vad han kunde under värkarna. Han fick verkligen vara aktiv och hans insatser hjälpte. Mellan värkarna stoppade han i mig honungsrostade jordnötter, mjölkchoklad, festis, vatten och saft.

Smärtan stegrades men den kändes hanterbar eftersom jag vid varje undersökning hade öppnat mig mer. Smärtan gav något. Den ledde framåt. Jag hade ett mantra som malde i mitt huvud: ”Varje värk för mig närmare mitt barn”. Sista gången jag undersöktes var jag öppen 7 centimeter och sen gick det undan. Vi blev nog alla lite överrumplade när det började trycka på. Jag hade fortfarande leggins, strumpor och en sport-bh på mig. När de ville att jag skulle ta av mig bh:n för att bebisen snabbt skulle kunna komma till bröstet kändes det som ett oöverstigligt projekt. ”Klipp upp den! Klipp upp den!”, flämtade jag. Vilket de också gjorde.

Krystningsreflexen var överväldigande men jag hade ändå kontroll på något vis. Jag kunde i alla fall säga att jag ville ligga på sidan vilket jag fick. I det här skedet är det vanligt att man känner att det är omöjligt. Har ni försökt klämma ut en vattenmelon genom ett synålshål någon gång? Men det är bara att följa med. Kroppen vet precis. Och på något konstigt vis stack det plötsligt ut ett huvud mellan mina ben. Absurd upplevelse. Jag såg det mörka håret och sista krystningen var lätt. Ögonblicket som sedan följer går inte att beskriva i ord. Att få upp sitt blöta, varma barn på bröstet överträffar allt. Allt. Lyckan var precis lika stor som vid Odins födelse. Vi såg på en gång att det var en pojke, precis som vi trott. Han fick ligga på mitt bröst en stund invirad i varma filtar men sen ville de att barnläkaren skulle titta på honom eftersom han var lite blek, det visade sig dessbättre inte vara någon fara och han var snabbt tillbaka. Mats fick ta Alvar så de kunde "misshandla" mig lite. Massera magen för att få ut all efterbörd. Bedöva. Sy några stygn. Sätta dropp (eftersom jag blödde 8 dl). När de äntligen var klara fick jag amma honom för första gången och sen kom brickan med flagga och ”champagne” och större anledning att skåla finns väl inte än att man fått ett välskapt barn?
På morgonkvisten fick vi byta förlossningsrummet mot ett enkelrum på BB. Mats somnade ganska snabbt men jag kunde inte sova, trots att jag bara sovit några timmar på två dygn. Jag var alldeles för tagen såväl fysiskt som mentalt. Och dessutom kunde jag omöjligt slita ögonen från det mirakel jag just fött fram.

På det hela taget är jag mycket nöjd med hur det blev. Det gick inte för fort och inte för långsamt. Vi hade samma barnmorska hela tiden. Smärtan var såklart skittuff men ändå hanterbar. Jag är grymt stolt över mig själv och min kropp. Det ska alla mammor vara. Och även om jag skrek till Mats att "ska vi ha ett tredje barn blir det adoption" under förlossningen så tänkte jag ganska kort efteråt att "det här vill jag göra igen". Att föda barn är det största man kan vara med om och det förändrar inte bara livet för all framtid utan även dig själv som människa.