
Som ni kanske minns blev det i slutet av september, när Odin var fem veckor, konstaterat att han hade ljumskbråck. Efter ett besök på barnakuten i Falun beslutades att han skulle sättas upp på väntelista för operation. I veckan kom det fruktade kuvertet. Vi hade fått tid för inskrivning/operation om två veckor. Kuvertet var fyllt med skräckinjagande information. Jag kunde inte se in i Odins oskyldiga blå ögon där han låg och jollrade och jag började genast gråta. Jag hade nästan lyckats förtränga den där operationen. Samtidigt kände vi oss tvungna att ringa lasaretten och berätta att vi faktiskt inte sett bråcket på över två månader. En sjuksköterska ställde en mängd frågor och lovade att ringa upp då hon pratat med en barnläkare, kanske ville de göra en undersökning innan inskrivningsdagen eller skjuta upp operation, menade hon. Igår ringde hon tillbaka med sitt besked. Det blir ingen operation! Hade vi inte sett det på så länge sa fanns ingen anledning till operation enligt läkarna. De ska inte söva och skära i vårt barn! Vilken oerhörd lättnad. Vilken glädje!





Idag spelar Leksand match och jag håller tummarna. Här hemma pågår annars en kamp om vilket lag Odin ska heja på eftersom hans pappa håller på Mora. Av bilden att döma trivs han för tillfället bäst i leksandströja.


Mats har kommit ut ur garderoben. Tidigare har jag, av hänsyn, nämnt honom som sambon, pojkvännen, Odins pappa eller M. Jag ville liksom inte lämna ut honom. Men sen frågade jag om det var okej att skriva hans namn och det hade han inget emot. De flesta vet ju ändå vem han är så det blir falsk anonymitet...




Silverpilen har lämnat oss. Efter tre trogna år har han gått vidare mot nya utmaningar. Jag menar förstås bilen. Igår kom en köpare och tjoff så åkte den iväg med en tatuerad, färgad amerikan bakom ratten. Pojkvännen fick lov att ta en whisky. Det är oklart om det var för att fira eller för att trösta sig...