Jag har precis varit och klippt mig, men jag ser ut precis som vanligt. Jag är nog världens tråkigaste kund. Frissan frågar alltid lika käckt:
- Hur vill du ha det idag då?
Och jag svarar alltid:
- Öhh... jag ska bara toppa det.
Att vara frisör är ett beundransvärt yrke. Tänk att stå och konversera med folk dagarna i ända och höra på allas bekymmer och familjeangelägenheter. Under tiden jag satt och väntade på min tur tjuvlyssande jag skamlöst på de andra. Jag älskar att tjuvlyssna på folk, det är ett av världens billigaste nöjen och ändå så kul.
Frissan frågade sin manliga kund:
- Jaha hur är det med dig då?
- Jaa, hur ärlig ska jag vara? sa han och skrattade lite nervöst.
Jag hörde inte riktigt vad hon svarade, men antar att hon tänkte: Inte ärlig alls! Hursomhelst börjar han berätta om sitt krackelerande äktenskap som är i upplösning. Jag tänker att om man inte kommer in på psykologlinjen så kan man ju alltid bli frisör.
2 kommentarer:
oh nej, vad hemskt! varför tror han att frissan är intresserad av det... han hade väl ett behov av att prata... men man kan väl välja sina offer....
jag tror att frissan är intresserad faktiskt, eller så har jag bara en bild av dem som värsta skallvertanterna... men jag tror i alla fall att jag är snäppet tråkigare än dig malin, för dels klipper jag mig tråkigt och dels är jag usel på att småprata med någon jag inte känner... tur att jag klipper mig hos marie nu för tiden!
Skicka en kommentar