Dansbandskampen

Tack SVT. Tack för att ni fått mig att inse att de töntstämplade dansbanden är underbara. Jag menar, de är bara så... så... sig själva. Så befriande otrendiga och charmiga med sin passion för musiken och inlevelsen i de klyschor de sjunger om. Och så skönt att se att ytan är sekundär. I dansbanden är artisterna både tjocka, spinkiga, flintskalliga och gamla, till skillnad från i popbranschen. Varför har jag uttalat ordet dansband så spydigt? Varför har jag inte insett tidigare att de, till skillnad från så många andra, är genuint äkta och väldigt roliga?

Jag är dålig på pardans tyvärr och hänger inte alls med i svängarna. Min pojkvän har alltid sagt att när vi blir 40 ska vi gå en buggkurs och "åka på dans". För då är man på tok för gammal för att springa på ortens disco (det är man visserligen redan). Efter lördagens avsnitt av Dansbandskampen gjorde han plötsligt en helomvändning och tyckte att jag ska önska mig en buggkurs i 30-årspresent. Det låter som en bra idé. Är det någon mer som hänger på?