Halvtid

20 av 40 veckor har gått och tiden känns mogen att skriva om att vi väntar barn! Ni som umgås med mig regelbundet har vetat det länge, men jag har väntat med att ventilera det på bloggen. Risken finns att det blir en gravidblogg med idel tjat om mitt heliga tillstånd och det är inte meningen.
Detta är dock det största som hänt mig hittills och jag har inte till fullo förstått det än, även om magen putar rätt ordentligt nu och vi har sett barnet på ultraljud. Jag har längtat efter barn så länge att jag fortfarande, innan jag hinner tänka efter, känner ett sting av avundsjuka när jag ser andra gravida eller mammor med barnvagnar. Allt måste dock stämma, rätt man, stabil relation, ömsesidig vilja att skaffa barn och sen ska man pricka in de få timmar man har ägglossning. Nu var tiden och kroppen mogen och jag är så erhört tacksam att jag kan bli med barn och ännu tacksammare att vi kunde bli det utan jobbiga behandlingar. En gåva som tyvärr inte är alla förunnat. Barn är ingen självklarhet. Det finns ingen fråga som gör mig så irriterad som "när ska ni ha barn då?", som om det är en vara man kan gå in i en affär och köpa.
I och med att vi fick reda på att jag är gravid började också en livslång oro. Jag kan lugnt säga att jag lever efter konstens alla regler vad gäller motion, kost och vila, allt för att livet i magen ska må bra (okej, jag är ingen övermänniska, naturligtvis äter jag socker och andra onyttigheter ibland). Sen finns det så mycket annat som kan hända som man inte rår över, men jag låter inte oron ta överhand. Jag försöker bara njuta av detta. Jag är saligt lycklig över att vara gravid.