Bråck och elände

På läkarundersökningen förra veckan blev det konstaterat att Odin har bråck. Pojkbebisar har en försvagning i bukmuskelaturen för att testiklarna ska kunna trilla ner och i värsta fall kan även en del av tarmen trilla ner. Så är fallet. I förrgår var det mycket värre och jag ringde sjukvårdsrådgivningen som uppmanade oss att åka in till barnakuten. Två mycket oroliga föräldrar och en betydligt coolare bebis gav sig iväg i höstmörkret. På akuten petade de tillbaka bråcket och vi fick åka hem, med löfte om att de skulle ringa dagen därpå med vidare besked. Igår ringde läkaren och gav oss domen. Odin måste opereras. Jag finner inte ord för hur hemskt det känns. Jag grät hela eftermiddagen. De ska söva ner och skära i vår lilla son! En vass skalpell ska tryckas ner i hans perfekta bleka bebishud tills blodet rinner.
Läkaren sa att det är den vanligaste operationen de gör på bebisar och att det inte är något att oroa sig för. Jag oroar ihjäl mig ändå! Han är för liten för narkos och operation! Inte kan man prata med honom eller förbereda honom heller. Det känns som om vi ljuger för honom. För honom bakom ljuset. Han kommer att vara lyckligt ovetande ända tills han plötsligt får en mask för ansiktet med sövande gas. Hur ska han kunna lite på oss igen efter det? Ja, jag vet att jag är dramatisk och att det kunde vara värre, (hjärnskada, hjärtfel o.s.v.) men just nu är det här det värsta. Det värsta tänkbara.