Att dricka eftermiddagskaffe i finkoppen kan vara alldeles underbart. Men det kan också vara en smärtsam påminnelse om att man för bara ett halvår sedan nästan aldrig drack kaffe ensam. Då var det en farmor, ett barnbarn och ett barnbarnsbarn. Nu är det jag och datorn. Det är sorgligt, men tack vare datorn kan jag i alla fall drick mitt kaffe utan att gråta varje gång.
2 kommentarer:
har tänkt mycket på farmor sista dagarna.. kanske för alla helgona, jag vet inte.. hursom, hon fattas oss, MYCKET.
ja fy. man har verkligen inte vant sig vid tanken att hon inte finns! bästa bästa farmor <3
Skicka en kommentar