En händelselös dag... trodde vi...

Vad som verkade bli en totalt händelselös dag som på intet vis skulle gå till historien fick en plötslig vändning...

Vi behövde handla och vi skulle hyra film. M tyckte vi skulle cykla och jag som kände mig trött ville ta bilen. M blev plötsligt miljökämpe och tyckte det var oerhört oetiskt att ta bilen den korta biten. Jag kunde inte annat än hålla med, det är förkastligt, men tyckte att jag p.g.a. mitt tillstånd kunde få dispens (fast egentligen var det bara för att jag inte ville lämna vovven som jag ville ta bilen. Jag klarar inte av att se hennes ledsna ögon när hon inser att hon inte får följa med. Hon vet ju inte att vi inte blir borta länge. Hon sitter mycket hellre i bilen).

Sagt och gjort. Vi tog bilen. Efter att ha hyrt film åker vi in i centrum och stannar vid ett övergångsställe vid ortens nöjespalats (ni som känner till orten förstår var jag menar). Vi hade en bil framför. Då kommer en bulldozer till karl gående med sin coola hund och gestikulerar surt till bilen framför oss att den står på övergångsstället. Varpå den backar. Rätt in i oss! Boom!
- Va fan! gastar M och vi flyger ur bilen.
En kvinna stiger ur och ser lika chockad ut som oss.
- Vad gör du? skriker jag hormonstinn och uppskärrad att barnet tagit skada.
Kvinnan urskuldrar sig och menar på att hon blev stressad av mannen som verkade sur. Några överförfriskade matgäster med kläder inspirerade av den amerikanska flaggan och fula skägg sitter vid en uteservering efter vägen och skrattar gott åt att få gratis underhållning. Idioter! Jag återfår fattningen och säger att vi får åka till närmsta parkering och prata mer. Hon tar naturligtvis på sig skulden och vi får hennes uppgifter (och ja, hon var turist). Det var inte världens undergång och att säga att bilen blev kvaddad vore en överdrift, men man blir chockad.
Och vem tror ni tog på sig skulden? Den som ville ta cykeln eller den som envist insisterade på att ta bilen?

Suck... kunde det inte bara ha fått förbli en dag i raden av dagar som lämnar minnet lika fort som de passerat...