Här sitter jag just hemkommen från kalas hos svärmor. Jag åt så mycket så jag fick lov att gå dubbelvikt efter middagen. Magen var för spänd för att rätas ut. Det var några knappa timmar sen. Ändå smyger sig hungern på igen (herregud får jag aldrig nog?), men jag vågar inte ens föreslå en kvällsmacka för M. Jag äter ju som... två. Då, plötsligt, som en skänk från ovan hör jag honom säga från vardagsrummet:
- Är du nå fikasugen? Jag är fikasugen jag...
Jag tror inte att jag hör rätt, men det gör jag. Köket here I come!
1 kommentar:
härligt! det är väl underbart att inte alltid vara den med störst aptit.. eller det skulle jag tycka... så man ngn gång kunde få känna sig liten i maten.. haha...
Skicka en kommentar