Det råder ett lugn i lägenheten. Ute blåser det vilt. Klockan är 19.14. Alla sover utom jag. Doris i brist på bättre. Odin för natten. Mats för att orka se hela fotbollsmatchen.
Idag var det den första dagen som jag skulle vara ensam hemma sedan farmor lämnade oss. Det blev en tung dag. Farmor sa alltid att våra morgonfikastunder var en "högtidsstund" eller "dagens höjdpunkt". Det var de för mig med. Idag fick jag motstå impulsen att gå in och dricka kaffe i hennes rosa soffa som vanligt. Först nu förstår jag hur mycket farmor präglat det här huset och mitt liv. Jag går in i hennes lägenhet ibland. Går omkring där inne. Gråter. Återupplever. Luktar. Minns. Saknar. Doris viftar på svansen när jag låser upp dörren. Hon hoppas fortfarande. Hur berättar man för en hund att någon är borta för alltid? Att hon aldrig mer kommer att få små fat med matrester och frolic så fort hon piper? Att hon aldrig mer kommer att få sova middag med farmor i hennes säng?
Jag har tvättat åt farmor för sista gången idag. Aldrig trodde jag att man kunde känna sådan ångest av att hänga upp en strumpa. Men det här var inte vilken strumpa som helst, det var den sista strumpan. Jag hoppas hon trodde mig när jag sa att hon inte var till besvär. Hon var aldrig någonsin till besvär. Jag skulle gladeligen ha tvättat hennes kläder för all framtid.
5 kommentarer:
Jag tror absolut att farmor kunde känna att du inte tyckte det var till besvär. Det är sånt man känner av. Farmor var så klok att hon inte kan ha missat hur mycket hon betydde för oss alla.
Usch. Jag har nog inte riktigt förstått det här ännu. Det gick så fort.
Nu blir jag tårögd. Älskade mormor, jag säger som kloka Elina - hon förstod nog hur mycket hon betydde för oss alla och att hon inte var till besvär. Älskade du (Malin) vad fint du skriver, jag tror mormor är med oss och ser hur vi saknar och tänker på henne. /Tora
Det tror jag med... det var som när jag var hos henne i Mora sista onsdagen och sa att "du får minsann hänga i ett tag till för vi vill ha dig kvar längre!!" "jaa, det tror jag nog ni vill faktiskt" :)
Jag beklagar verkligen. Aldrig kul att mista en närstående, speciellt inte sin bästa vän! Tur i sorgen att du har en liten glädjespridare hos dig..kanske piggar upp lite iaf!
Kram madde!
väldigt fint skrivet tårarna rinner kram
Skicka en kommentar