Flickan som inte kunde äta

När det ser som det gjorde igår på spisen då känns det bra i både mage och samvete - massor av grönsaker och inget kött. Mats är kanske inte lika begeistrad som jag men han äter tacksamt (skulle bara fattas annat när maten i nio fall av tio står på bordet när han kommer hem). Ibland känns det som att det enda vi hinner göra ihop på vardagarna är att äta. Äta frukost. Äta middag. Kvällsfika. Det är tur att man har de gemensamma måltiderna. De förenar, för att uttrycka det lite pretentiöst.

Det får mig att minnas den lilla flickan som inte kunde äta. Jag träffade henne en gång för många år sedan. Hon hade en liten röd barnryggsäck på ryggen från vilken det gick en slang in i magen med sondmat. Denna fick hon bära på jämt och inget kunde hon äta på vanligt vis för då blev hon svårt sjuk. Stackars liten. Det var uppenbart att hon inte bara blivit berövad den njutning som smaken av mat ger, utan också ett sätt att umgås. Vi andra fikade. Flickan fick titta på. Behöver jag säga att det fikat inte smakade något vidare?